Datumet är den 17:e oktober 1928. Det är en helt vanlig onsdag i klubben Angelicasällskapets lokaler i centrala London. Utanför regnar det.

En grupp herrar, bestående av herrarna Anthony Burgess, Cecile Ashbury och Donald Maxwell Grant bestämmer sig hastigt för att gå på teater istället för att lyssna på ännu en föreläsning av av Stephan Liegler, en av sällskapets mest tröttsamma typer. De har nämligen påpassligt nog hittat reklam för pjäsen Carcosa, eller Drottningen och Främlingen i sin eftermiddagsläsning.

Pjäsen är mycket märklig och delar av den tycks uppfattas olika av olika personer, på ett sätt som får våra hjältar att misstänka att något fuffens är på gång. De blir själva skakade, men till skillnad från många andra dras de inte med i det våldsamma tumult som uppstår efter pjäsen. Istället tar de tillfället i akt att diskutera med dramats skådespelare – George Keith, Hannah Keith, Jean Hewart, Walter Paige och Michael Gillen. De talar också med den excentriske författaren och regissören Talbot Estus.

Det framkommer att pjäsen bygger på ett annat verk, Den Gule Kungen, som i sin tur är en översättning från franskan. Estus har ett exemplar, och har gjort bearbetningen själv.

Det bringas aldrig någon riktig klarhet i vad som egentligen hände under pjäsen, och i slutänden ser det ut som att den inte kommer att sättas upp fler gånger.

Ett par dagar efter Carcosapjäsens första och sista uppsättning får Dr. Benjamin Roberts, en hittills obekant medlem i Angelicasällskapet, ett brev från en Dr. Charles Highsmith som vill be honom att undersöka ett delikat fall. Roberts möter Highsmith tillsammans med herrarna Grant och Burgess som blivit intresserade av det hela och hur som helst inte har speciellt mycket annat för sig.

Highsmith är på besök i London mellan den 28:e och den 30:e.

Highsmith berättar om unge herr Alexander Roby som omyndigförklarats och skickats till St Agnes mentalsjukhus efter att ha fått ett nervöst sammanbrott i samband med mordet på fadern Herbert Roby och systern Georgina. Han anser att Roby tillfrisknat nog för att släppas till ett konvalescenshem eller för vård av familjen, men brodern Grahame Roby motsätter sig frisläppandet via familjens läkare Dr. Lionel Trollope. Det var ursprungligen Grahame, Trollope och Highsmith som skrev under ordern om att Alexander skulle interneras.

Det Highsmith vill ha hjälp med är dels att undersöka varför Grahame motsätter sig frisläppandet, och dels om doktor Roberts

Rollpersonerna bjuds att följa med Highsmith till St Agnes för att själva träffa Alexander. De går med på detta.

Mötet med Highsmith var kring tétid den 28:e oktober 1928. Resten av den dagen och delar av den 29:e spenderas med lätta efterforskningar; det som framkommer är inte så mycket mer än det som berättats. För ungefär två år sedan mördades Herbert och Georgina Roby i familjens residens, de hittades av tjänstefolket och “en familjemedlem” förhörs av polisen.

Den 30:e spenderas med att resa först med tåg från London till Hereford via Bristol, och sedan via bil till den lilla lantbruksorten Weobley. Rollpersonerna väljer att hyra rum på den lokala puben The Weatsheaf istället för att övernatta på mentalsjukhuset.

Sedan besöker de sjukhuset och får en intervju med en kraftigt drogad Alexander. I hans rum finns böcker, bland annat en bok med poesi som han klottrat i. Rollpersonerna vet också att en av skötarna påträffats i hans rum utan att ha något där att göra samt att pennor upphittats i hans rum. När de senare konfronterar skötaren Evans om detta erkänner han utan omsvep att han gett pennor till Alexander och att han gjorde det för att han tänkte att Robyfamiljen är välkänd och mäktig och nog skulle visa honom tacksamhet om han hjälpte Alexander.

Intervjun blir mer av en monolog, där den delvis sammanhängande Alexander pladdrar om Carcosa, om “Sjön”, om Cassilda och om den bleka masken – Grant och Burgess noterar att det han säger på något vis tycks kopplat till den mystiska pjäs de såg. Han nämner också mystiska figurer – Malcolm Quarrie, Edwards. Oklart vilka de är.

Efter att ha konstaterat att det nog inte fanns så mycket mer att hämta på St Agnes reser sällskapet tillbaks till London.

Det första de gör är att höra av sig till Grahame Roby och försöka få till en intervju. De är slipade nog att nämna att det gäller ett eventuellt frisläppande av hans bror, och de får en intervju tämligen omgående. De anlände tillbaks i London sent den 31:a oktober och träffar Grahame vid lunchtid den 1:a november.

Grahame är eld och lågor över det hela. Han tänker omedelbart försöka sätta stopp för det hela. Han tycks förutsätta att rollpersonerna är på hans sida, och ger dem ett rekommendationsbrev till polisen så att de får titta i deras arkiv. Han pratar om “dåligt sällskap” som Alexander fört och nämner hans gamla flamma Delia Hartston. Han ger rollpersonerna Delias senast kända adress. Han nämner också att han satte en privatdetektiv på att följa Alexander under några veckor 1925; en Vincent Tuck. Rollpersonerna får även hans adress.

Slutligen får de också tillgång till hans kokerska Mrs. Vench, som kan berätta att mordet var bestialiskt, och att allt var låst inifrån. Via henne får de också kontakt med övrigt tjänstefolk – butlern Lowell, betjänten Mr. Dodd, husan Miss West. Lowell och Dodd var de som hittade kropparna. Lowell och West hörde ett visslande ljud innan kalabaliken som föranledde Lowell och Dodd att titta in i salongen där mordet skedde. En vissla med matchande ljud hittades inne hos Alexander. Tjänstefolket tror att unge herr Roby skickades på “kurort”…

Mrs. Vench nämner också att Alexander tydligen skrivit en bok med poesi, men kan inte dra sig till minnes vad den hette.

Således ligger följande trådar på bordet:
- Dr. Trollope
- Polisarkiven
- Delia Hartston
- Vincent Tuck
- Malcolm Quarrie?

( Handouts samlas här)

Det är den 2:a november 1928.

Dr. Benjamin Roberts blir tvungen att spendera ett par dagar med sina patienter, men övriga är vid det här laget tillräckligt intresserade för att fortsätta undersökningarna på egen hand. De förklarar situationen för sin kamrat Dr. Cecile Ashbury, som tycker att det hela verkar fascinerande och bestämmer sig för att hänga med.

Donald Maxwell Grant får av sin butler veta att en person som utgav sig för att vara taxichaufför frågat om honom. Personen ifråga var lång, mörk och hade ett ovårdat språk. Han hade ställt frågor om Grants vanor, förehavanden och resor.

Gruppen räknar upp sina möjliga spår:

• Boken som skrevs av Alexander Roby.
• Doktor Trollope (med ett e på slutet, väldigt viktigt).
• Delia Hartston, vars adress de fick från Grahame Roby.
• Polisrapporten från Robymorden 1926.
• “Malcolm Quarrie”
• Privatdetektiven Vincent Tuck, som anställdes av Grahame Roby för att skugga Alexander 1925

De börjar med att prata med Angelikasällskapets expert på nutida poesi och litteratur, vilket visar sig vara ingen mindre än Stephan Liegler. De får ett tips av honom om en omärkt, undanskymd bokhandel som kanske kan tänkas ha koll på Robys verk. Sedan flyr de fältet innan samtalet kommer in på ödlefolk och den ihåliga jorden…

Bokhandelns ägare kan informera om att Robys bok heter “The Wanderer Under the Sea / Der Wanderer Durch den See” enligt hans arkivuppgifter men att han inte har den inne. Rollpersonerna får adressen till förlaget, och skriver ett brev där de eftersöker ett exemplar.

Därefter går sällskapet till Scotland Yard och ber att få tala med Inspector John Stephens, som ledde utredningen kring robymorden 1926. Efter att ha läst igenom rekommendationsbrevet de fick från Grahame Roby instruerar han en av sina underlydande, en Detective Sergeant Lorrimer att de ska ges tillgång till rapporten.

I rapporten finner de följande information:

• Herbert Robys kropp hade ett djupt huggsår ovanför vänster nyckelben och hade tömts på blod.
• Georginas kropp hade två långa skärsår, båda orsakade av någon form av eggvapen. Det ena hugget var vänsterhänt, det andra högerhänt, och båda utfördes med enorm kraft.
• Den ganska tunga dörren in till salongen var olåst men trasades sönder totalt inifrån rummet.
• Glasfönstren ut mot husets baksida hade slagits in.
• Alexander Roby hittades i sitt rum på övervåningen och även hans fönster var inslaget. Det fanns inget blod på honom. Han erkände morden.
• Uppgifterna rollpersonerna fick från Robyresidensets före detta tjänstefolk finns upprepade här.

De diskuterar en stund hur mordet kan tänkas ha utförts, och bestämmer sig sedan för att först bekräfta några detaljer genom en ny runda utfrågningar av tjänstefolket och sedan gå och prata med Vincent Tuck. De drar slutsatsen av polisrapporten att det antagligen är så att Grahame använde sitt inflytande för att få polisen att inte spärra in Alexander. Bevisningen var visserligen svag, och Alexanmmder är knappast en speciellt fysiskt stark person, men i vanliga fall hade nog polisen ansett det hela vara ett självklart fall.

Vincent Tuck berättar följande för rollpersonerna:

• Den 12:e november 1925 fick han i uppdrag av Grahame att följa efter Alexander och undersöka hans sällskap.
• I huvudsak träffade han tre män:
  • Lawrence Bacon
  • Malcolm Quarrie
  • " Edwards "
• De tre träffades hemma hos Bacon, i det hus som både tjänar som hans butik och hans bostad. Roby och Edwards stannade ibland hela natten.
• Han såg också Delia Hartston, och menar att det verkar ha funnits en historia mellan henne och Alexander. De gick på någon enstaka föreläsning tillsammans.
• Ibland gick Alexander till British Museums läsrum i Bloomsbury. Ibland åtföljdes han av Edwards.

Tuck ger också, efter att ha stärkt sig med en pint nere på den lokala puben Prince of Wales, ifrån sig en sida från rapporten han skickade till Grahame.

Den handskrivna sidan finns under Handouts.

Rollpersonerna får tillfällig förstärkning av en pensionerad poliskommissarie vid namn [?].

De gör förfrågningar om den vissla som tydligen upphittades i samband med att Alexander först arresterades. De lyckas inte få tag på den; tydligen har den begravts djupt ner i något polisarkiv.

Därefter uppsöker de Lawrence Bacons hus. Det är ett ganska stort flervåningshus där alla fönster är blockerade av, som det verkar, bokhyllor. En liten, extremt övervuxen trädgård fyller utrymmet mellan huset och den två meter höga mur som omgärdar det.

Rollpersonerna gissar att huset är övergivet och försöker klättra över muren. Olyckligtvis har de fel, och deras klumpiga klättrande drar till sig Bacons uppmärksamhet. Han hotar dem med ett gevär och vägrar prata med dem.

Maxwell Grant låter ett par av sina anställda bevaka huset. Rollpersonerna ger sig därifrån.

Vid femtiden på eftermiddagen besöker de den adress de fått till Malcolm Quarrie. Quarrie visar sig ha flyttat, troligen utomlands. Gruppen skickar meddelande till Royal Society och frågar om honom.

Därefter uppsöks Delia Hartstons senast kända adress. Enligt hennes mor, som bor kvar, har hon gift sig och flyttat iväg, och heter numera Delia Morrison.

Dagen efter, söndagen den 4:e november, åker de ut till Delias nya adress. I samtalet med henne framkommer:

• Hon var förlovad med Alexander men avbröt det hela när han grävde ner sig för djupt i det ockulta.
• Hon har ett exemplar av Der Wanderer Durch den See, och kan tänka sig att låna ut den till rollpersonerna.
• Hon beskriver en man vid namn Coombs som har våldsamma tendenser och passar in på beskrivningen av “taxischaffisen” som frågat efter Maxwell Grant.
• I ett av de sista samtal hon och Alexander hade så var han väldigt entusiastisk inför något som skulle hända i Clare Melford i Suffolk. Något om “nio tänder” som förberetts på en kulle utanför byn. “Du skulle se dem, Delia. Se deras skönhet”.
• Edwards förnamn är Montague.

Meddelanden som väntar på svar:

• Royal Society, om Quarrie.
• Polisen, om visslan.

Spår och frågetecken:

• Tänderna i Clare Melford
• Möte med Doktor Trollope
• Den otillgänglige Bacon
• Den okände Montague Edwards
• Den våldsamme Coombs
• Den bortreste Quarrie

Efter att ha skjutit upp mötet med Dr. Lionel Trollope i tre spelmöten bestämde sig herr Grant och doktorerna Ashbury och Roberts för att göra slag i saken. Ett brev skickades under förmiddagen, och under tiden sällskapet inväntade ett svar så läste doktor Ashbury det exemplar av Der Wanderer Durch den See som de fått låna av Delia Hartston. Han blev en smula skakad av upplevelsen, även om boken i sig upplevdes som ganska osammanhängande. Han lyckades dock identifiera vad som verkar vara en del av en ritual.

Doktor Trollope svarade samma dag och bjöd in till eftermiddagste. Herrarna infann sig och dryftade följande spörsmål:

• Alexanders mentala hälsa. Trollope tror inte att mentalsjuka personer kan bli friska, och ser helst att Alexander stannar där han är. Han har inga planer på att ändra sin rekommendation.
• Han använde sig av Grahames namn i sin korrespondens med Highsmith för att låna sina argument lite extra tyngd; han ville inte att Grahame skulle behöva bli upprörd.
• Han ger i stort sett samma redogörelse för mordplatsen som rollpersonerna redan skaffat sig via vittnesmål från tjänstefolket och polisrapporten. Han var på plats tidigt.
• Han tror, till skillnad från Grahame, inte att Alexander utförde mordet.

Innan rollpersonerna lämnar hans residens ber han dem lämna sina kort, “ifall han skulle komma på något mer”.

Det visar sig att den mystiske Coombs stått och spejat mot Trollopes hus medan rollpersonerna var där, men han jagades bort av herr Grants livvakt och manservant Gröser.

När detta är avklarat upplever rollpersonerna att deras enda kvarvarande aktiva spår är att åka ut till Clare Melford, där Alexander och de andra muntra gossarna skulle göra något med “nio vackra tänder”. Gänget sätter sig i Grants Rolls Royce Phantom 1 och åker till den lilla hålan. På plats tar de in på det lilla värdshuset The Railway (som passande nog ligger bredvid byns tågstation). Värdshuset ägs av en före detta Londonbo vid namn [[:Dick Blair]], som enligt uppgift flyttade till byn något halvår efter nyåret 1925 då Alexander och de andra var på plats. Genom att prata med övriga på värdshuset uppsnappar de följande:

• På nyårsnatten 1926 dog fem personer samma natt; fyra äldre och ett barn. Ingen fann något samband, men i en by på max 200 invånare är fem döda samma natt anmärkningsvärt.
• Det finns en kulle utanför stan, som borde vara den enda kulle som kunde komma ifråga för något fuffens. Det är Springer Mound, ute vid Jennings gård.
• Där var det några arkeologer och grävde 1907, utan att hitta något.
• Jennings har ett tunnland mark han inte gör något med. Han sår inget, säljer inte marken – när han tillfrågas muttrar han bara något om “otur”. Marken ligger precis vid gångstigen ut mot gården.
• Jennings är en “tjurig jävel” som hållit sig borta från folk sedan hans hustru dog. Inte mycket för småprat, och ganska skjutglad…

Grant och Ashbury beger sig ut mot Jennings mark för att undersöka Springer Mound. Ganska snart ser de nio stora stenmonoliter som släpats in i en skogsdunge nedanför kullen. På monoliterna står följande strofer:

1. Förväntansfulla höjer vi våra mular för att känna lukten av hat, vi anstränger våra öron för ljudet av kärlek.
2. Vi, de stumma, de lama, de dumma, de tröga, de svaga,
3. ???
4. Vi höjer våra händer och röster i bön om ett svar
5. Nio tänder kantar den levande jordens gap
6. ???
7. Dina stjärnbestar härskar över den svarta natthimmeln
8. Återvänd, Hastur! Rädda oss!
9. Iä! Du mäktige! Iä! Mäktige Hastur! Led oss!

Nummer 3 och 6 ligger med ansiktet nedåt och kan inte läsas utan vidare.

Kort efter att de undersökt stenarna hörs hundskall och en arg röst — Jennings vill att de ska ge sig av från hans mark omedelbart – och att de ska ta med sig stenarna, de har minsann fått mer än de betalat för redan. Det verkar som att han blandar ihop dem med några andra – Edwards och de andra ockultisterna kanske?

Jennings avfyrar sin hagelbössa och råkar träffa en av stenarna. Sedan händer något — något slags attack från varelser som inte riktigt ges någon ordentlig beskrivning — och Jennings ligger död och rollpersonerna traumatiserade.

De undersöker kroppen och hittar nycklar till Jennings gård, som genomsöks.

Herrarna beslutar sig för att kalla in förstärkning i form av Harlan Regan, altropolog och ockult expert som också är medlem i Angelicasällskapet. Första tåget från London anländer på morgonen fredagen den 9:e november, så de får helt enkelt lov att vänta tills dess.

Natten mellan den 8:e och den 9:e väcks doktor Ashbury av ett visslande ljud. Han väcker Grant och de hör båda ett väldigt brak från nedervåningen. De hoppar ut genom ett fönster och smyger runt mot husets framsida. Där visar det sig att det brinner på nedervåningen – kring den döda och sönderslitna kroppen av Dick Blair står stearinljus som verkar vara källan till branden. Något stort, med klor, har slagit till igen…

Efter att branden är släckt lyckas rollpersonerna undersöka Blairs bostad innan polisen hinner dit. De finner en benvissla och ett exemplar av Der Wanderer Durch den See. De ordnar alternativt boende hos byprästen.

Morgonen därpå, när Regan dyker upp, går de ut till monoliterna och bänder upp de två som hade ansiktet mot marken. De kompletta stroferna lyder:

1. Förväntansfulla höjer vi våra mular för att känna lukten av hat, vi anstränger våra öron för ljudet av kärlek.
2. Vi, de stumma, de lama, de dumma, de tröga, de svaga,
3. Vi vänder våra blinda ögon mot jägarens mördare
4. Vi höjer våra händer och röster i bön om ett svar
5. Nio tänder kantar den levande jordens gap
6. Återvänd, hastur! Hör oss!
7. Dina stjärnbestar härskar över den svarta natthimmeln
8. Återvänd, Hastur! Rädda oss!
9. Iä! Du mäktige! Iä! Mäktige Hastur! Led oss!

Regan identifierar dem som härstammande ur The Turner Codex, en relativt sällsynt bok som trycktes i 1000 exemplar 1901.

Gruppen undersöker också Springer Mound. Där finner de nio fördjupningar och ett hål med trögflytande vätska.

Till slut bedömer de att de sett allt som finns att se i Clare Melford, och påbörjar hemresan.

När sällskapet, bestående av herrarna Grant och Regan samt Dr. Cecile Ashbury, återvänder till London väntar korrespondens och nyheter.

• Dr. Lionel Trollope har mördats av en okänd förövare (mörk, lång. Möjligen med en mer robust byggd medhjälpare). Andrew Taylor vid Scottland Yard uppmuntrar folk som haft med Trollope att träda fram.
• Korrespondens från Rupert Adams, Malcolm Quarries före detta kollega vid Royal Society meddelar att han gärna träffar herrarna vid tillfälle.

Sällskapet beslutar sig för att besöka Rupert Adams på måndagen och de meddelar Taylor brevledes om att de vill träffas.

På måndagen kommer ytterligare korrespondens:

• “W Gresty” skickar ett brev till Grant. Se Handouts. I det detaljeras en livvaktsfri promenad som Bacon tydligen kommer att företa sig. Gresty är en okänd faktor i sammanhanget.
• Ett brev från den avlidne doktor Trollope anländer till Dr. Ashbury. Se Handouts. Det brevet understryker och bekräftar mest en del kopplingar gruppen redan har – att Robys bok Der Wanderer Durch den See är något slags formelsamling, att den familjen anlitade Vincent Tuck för att skugga Alexander Roby och att Delia inte verkar ha med saken att göra.

I mötet med Adams framkommer att Quarrie tycks ha försvunnit och rest bort, att han jobbat vid Oxford och skrivit en bok – British Gods: Religion and Myth in the Western Kingdoms of Anglo-Saxon Britain.

I samtalet med Taylor bekräftas att Trollopes mördare troligen är Coombs. När gruppen ber att få läsa rapporten upptäcker de att Trollope troligen ryckt något som hängt i ett snöre kring Coombs hals – en visselpipa kanske?

Sällskapet skickar brev till Delia där de förhör sig om huruvida hon känner till någon “W. Gresty”. Är brevet han skickade en fälla?

Man sätter också upp en förfråga på Angelicaklubbens anslagstavla där boken The Turner Codex efterlyses.

Vi kommer fram till att sällskapet har två benpipor i sin besittning; en som de tog från Dick Blair och en som de hittade i parken där Dr. Lionel Trollope togs av daga.

Ett telegram skickas till Quarries förlag, Oxford University Press, där man förhör sig om hans vistelseort.

Sällskapet besöker British Museum, där det olyckligtvis framgår att man inte sparar information om läsesalslån längre än sex månader, och att det därför inte går att få reda på exakt vad Edwards och Alexander Roby läst. Däremot kan de få fram Edwards adress (som det senare visar sig att de haft hela tiden; de fick den från Vincent Tuck). De besöker adressen; ett billigt och slitet ungkarlshotell. Vicevärden informerar om att Edwards var en ordningsam enstöring som betalade hyran i tid och aldrig hade några besökare.

I ett försök att slippa en direkt konfrontation med Bacon, så som den mystiske W Gresty uppenbarligen önskar, bestämmer de sig för att först och främst stå utanför hans port och skrika om Alexander och annat som har med fallet att göra. När detta mest leder till att Bacon ringer polisen så utnyttjar de det faktum att Bacon därmed visat sig ha telefon till att ringa honom. De försöker locka honom att tala genom att berätta att Alexander riskerar att släppas ut, men Bacon svarar irriterat att han väl skiter i Edwards “husdjur”.

Sällskapet nås också av korrespondens: Dr. Charles Highsmith meddelar att Robys hearing är den 30:e november. Man debatterar vilken rekommendation man ska ge; antingen hålla honom inlåst eller låta honom gå till ett konvalescenshem där man sedan ska bevaka honom. Den djärvaste planen som framläggs är att sällskapet själva ska skapa ett sådant hem och rekommendera att Roby släpps till deras vård, men denna plan finner föga gehör och skrotas.

Man ordnar ett möte med den excentriske Talbot Estus och får titta i hans översättning av Kungen i Gult.

Delia svarar brevledes att hon inget vet om någon Gresty.

Dr. Benjamin Roberts berättar i ganska vaga ordalag om en märklig dröm.

Viktiga datum framledes:

• 27/11 Bacon kommer att gå på nattlig promenad utan att skyddas av Coombs.
• 30/11 hearing i Hereford

Tisdagen den 27:e november 1928 styr Lawrence Bacon ut i den mörka, molniga och frostkyliga Londonnatten. Då och då skymtar en stor fullmåne bakom molntäcket. Donald Maxwell Grant och Harlan Regan skuggar honom under hans promenad ner mot den närliggande kanalen och dess lagerlokaler. De håller sig på behörigt avstånd – de minns Vincent Tucks rapport.

Till slut hittar Bacon det han letar efter – en uteliggare som försökt ta sig in i ett av lagerhusen men som istället nu byltat in sig i trasiga kläder och filtar. Bacon lyfter sina armar mot himlen och medan ett fruktansvärt, tjutande ljud tilltar i styrka ser Grant och Regan hur uteliggaren skakas av konvulsioner, skriker och svär av smärta. Grant avfyrar sin revolver och Bacon tar en kula i benet. Han skriker efter Coombs, som inte infinner sig. Efter ett kort handgemäng mellan Bacon och Regan halkar den förre ner i kanalen och slår huvudet i en sten och dör. Den mystiske W Gresty har fått sin vilja fram och Bacon är nu inte längre ett problem. Regan och Grant plockar på sig hans benvissla, hemnycklar och en mystisk, slät sten med en inhackad runa. ur hans fickor.

Under tiden detta pågår smyger Dr. Cecile Ashbury in på Bacons tomt och bryter sig in i hans hem. Där finner han gamla möbler, anteckningsböcker, tidningar och enorma mängder böcker. De han finner som är av störst intresse plockar han på sig medan han systematiskt genomsöker huset.

Efter ett tag börjar det bli allt tydligare att han inte är helt ensam i huset; det är någon som går omkring på den nedre våningarna, de han redan undersökt. Lagom till detta dyker herrarna Grant och Regan upp vid huset. Vad det nu var i huset kliver upp på övervåningen. Ashbury har svårt att riktigt minnas vad det var för något, huruvida det kröp eller gick eller ens hur många lemmar det hade. Tydligt är i varje fall att det är något onaturligt. När Grant och hans livvakt Herr Grösse avancerar upp för trapporna tycks varelsen fly genom att slå sig ut genom ett av de förspikade fönstren. Det visar sig senare att den efter det också anföll Regan, som undersökte källardörren utifrån. Regan klarar sig, men inte utan permanenta men.

När det dessutom visar sig att källaren, som varelsen kommit ifrån, luktar likadant som den tjärliknande substansen i Clare Melford – som rutten frukt – och att det verkar finnas fler av dem där nere så väljer herrarna att slå till taktisk reträtt.

Med sig från dagens äventyr har de:

• The Turner Codex
• Ett intrikat klockspel i silver
• En kopp i koppar, täckt av mystiska runor
• Totalt tre stycken släta stenar med de äldres tecken (elder sign) på.
• Kungen i Gult på italienska
• Ett manus till Carcosa eller Drottningen och Främlingen
• Ett exemplar av Der Wanderer durch den See
• En till benvissla – totalt har de nu tre.
• Ett exemplar av Principles of Nature, Her Divine Revelations and a Voice to Mankind, från 1847, med en dedikation till herr Bacon. Måste vara Lawrences pappa. Eller farfar. Eller något.
• Spridda gamla räkenskaper från Bacons firma. Den verkar ha gått i arv.

Framför sig har nu sällskapet framför allt den 30:e, då Robys hearing ska äga rum i Hereford.

Donald Maxwell Grant får ett nytt brev från Wilfred Gresty. Nu är hans förnamn känt! Ett telegram skickas till postkontor i West Country i ett försök att utreda var “Atkinsons ställe” / “Nugs bondgård” ligger. Tydligen är Malcolm Quarries fru där?

Herrskapet, bestående av Donald Maxwell Grant, Dr. Cecile Ashbury och Stephan Liegler, åker till Hereford för att närvara vid Alexanders hearing. Han är inte där själv, men både Dr. Charles Highsmith och Grahame Roby är på plats.

I slutänden bedömer domaren, delvis med ledning av rollpersonernas rekommendation (som de levererat i form av skriftligt utlåtande) att låta Alexander sitta kvar där han är.

Dagen efter nås de av nyheten att Alexander Roby är död, och att två vårdare från sjukhuset är försvunna! Alexanders kropp flyttas till Herefordpolisens underdimensionerade kriminaltekniska labb, där Grahame får se kroppen och direkt konstaterar att det inte alls rör sig om hans bror. Av allt att döma är den mycket söndertrasade kroppen istället en av de båda vårdarna – försvunna är nu alltså Alexander Roby samt skötaren Mark Evans.

Med en fullmakt i handen från Grahame undersöker rollpersonerna Evans’ lägenhet och finner till sin förvåning att han och Montague Edwards tydligen är samma person!

Under de här dagarna skickas också ett brev till Delia där hon informeras (om vad?).